Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Hvem är du, att du förbannar mig?’ frågade jag, ’hvem
är du, att du slår mig? Sådant tål jag af ingen.’
Och jag gaf henne igen örfilen.
Vagnen for i detsamma, men då, i den stunden, Gösta
Berling, visste jag, att Margareta Celsing var död.
Hon var god och oskyldig, hon visste om intet ondt.
Änglarna hade gråtit på hennes graf. Om hon hade lefvat.
inte hade hon slagit sin mor.”
Tiggaren borta vid dörren hade lyssnat, och orden hade
för ett ögonblick förtagit ljudet af de eviga skogarnas lockande
sus. Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i
synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att
lefva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld öfver
andras hufvuden än hans. Han reste sig och gick bort till
majorskan.
”Vill han lefva nu, Gösta Berling,” frågade hon med
en stämma, som bröts i tårar, ”hvad skulle han dö för?
Det kunde väl ha blifvit en bra präst af honom, men aldrig
var den Gösta Berling, som han dränkte i brännvin, så
glimmande oskuldshvit som den Margareta Celsing, som jag kväfde
i hat. Vill han lefva?”
Gösta föll ned på knä för majorskan.
”Förlåt mig!” sade han. ”Jag kan inte.”
”Jag är en gammal kvinna, härdad i mycken sorg,”
svarade majorskan, ”och jag sitter här och ger mig själf till
pris åt en tiggare, som jag har funnit halfförfrusen i en drifva
vid vägkanten. Det sker mig rätt. Gå han och bli en
själfmördare, så kan han då åtminstone inte berätta för någon
om min galenskap.”
”Majorska, jag är ingen själfmördare, jag är en lifdömd.
Gör mig inte kampen för svår! Jag får inte lefva. Min
kropp har tagit herraväldet öfver min själ, därför måste jag
låta honom slippa fri, låta honom gå till Gud.”
”Jaså, han tror, att han kommer dit?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
