- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
39

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Farväl, majorska, och tack!”

”Farväl, Gösta Berling!”

Tiggaren reste sig och gick med hängande hufvud och
släpande steg mot dörren. Denna kvinna gjorde vägen upp
till de stora skogarna tung för honom.

När han kom till dörren, måste han se sig om. Då
mötte han majorskans blick, där hon satt stilla och såg efter
honom. Han hade aldrig sett en sådan förändring i ett
ansikte, och han blef stående och stirrade på henne. Hon,
som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring,
och hennes ögon lyste af förbarmande, medlidsam kärlek.
Det var något inom honom, inom hans eget förvildade hjärta,
som brast för den blicken. Han lutade pannan mot dörrposten,
sträckte armarna öfver hufvudet och grät, så att
hjärtat kunde brista.

Majorskan slängde kritpipan i spiseln och kom fram till
Gösta. Hennes rörelser voro med ens mjuka som en mors.

”Så, så, gossen min!”

Och hon fick honom ned bredvid sig på bänken vid
dörren, så att han grät med hufvudet mot hennes knä.

”Skall han ännu dö?”

Då ville han rusa upp. Hon måste hålla honom kvar
med våld.

”Nu säger jag honom, att han får göra, som han vill.
Men det lofvar jag honom, att om han vill lefva, så skall jag
ta till mig Brobyprästens dotter och göra folk af henne, så
kan hon ju tacka sin Gud, att han stal hennes mjöl. Nå,
vill han?”

Han lyfte upp hufvudet och såg henne rätt in i ögonen.

”Är det allvar?”

”Det är det, Gösta Berling.”

Då vred han händerna i ångest. Han såg framför sig
de spejande ögonen, de hopknipna läpparna och de
utmärglade små händerna. Så skulle den unga varelsen få skydd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free