Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon hade nedlagt i sina diktande vänners själar, lefde upp
i sång.
I Värmland, i björnlandet, uppehöll hon sig sällan.
Hennes lif tillbragtes på ständiga resor. Hennes far, den
rike Melchior Sinclaire, satt jämte sin hustru hemma på
Björne och lät Marianne fara till sina förnäma vänner i de
stora städerna eller på de mäktiga herrgårdarna. Han hade
sin glädje af att berätta om alla de pengar hon förstörde, och
båda de gamla lefde lyckliga i glansen af Mariannes
strålande tillvaro.
Hennes var ett lif af nöjen och hyllning. Luften
omkring henne var kärlek, kärlek var hennes ljus och lykta,
kärlek hennes dagliga bröd.
Ofta hade hon själf älskat, ofta, ofta, men aldrig hade
slik lusteld varat nog länge, att därvid hade kunnat smidas
de bojor, som binda för lifvet.
”Jag väntar honom, den starke stormaren,” brukade
hon säga om kärleken. ”Hittills har han inte klättrat öfver
några vallar eller summit öfver några grafvar. Tam har
han kommit, utan vildhet i blicken och dårskap i hjärtat.
Jag väntar den väldige, som för mig utom mig själf. Så stark
ville jag veta kärleken inom mig, att jag måste bäfva för
honom; nu känner jag blott den kärlek, som min klokhet ler åt.”
Hennes närvaro gaf eld åt talet, lif åt vinet. Hennes
glödande själ satte fart i stråkarna, och dansen sväfvade i
ljufvare yrsel än förr öfver de tiljor, som hon berörde med
sin smala fot. Hon strålade i tablåerna, hon gaf snille åt
lustspelen, hennes sköna läppar ...
Tyst, det var inte hennes fel, aldrig var det hennes
mening! Det var balkongen, det var månskenet, spetsslöjan,
riddardräkten, sången, som hade skulden. De stackars
unga människorna voro oskyldiga.
Allt detta, som ledde till så mycken olycka, var dock
gjordt i stor välmening. Patron Julius, som förstod sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
