- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
46

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Förströdd af många sorgens minnen, märkte han föga af
denna världens ting och hade aldrig lärt att sköta dem rätt.
Då han nu såg, att Gösta och Marianne hade intagit en ny
ställning, trodde han, att detta också hörde till tablån, och
så började han dra i ridåsnöret.

De unga på balkongen märkte intet, förrän applådåskan
åter dundrade emot dem.

Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast
henne, hviskande:

”Stå stilla, de tro, att det hör till tablån!”

Han kände hur hennes kropp skalf af en rysning och
hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.

”Var inte rädd!” hviskade han. ”Sköna läppar ha rätt
att kyssa.”

De måste stå kvar, medan ridån gick upp och gick
ned, och hvarje gång de hundra par ögonen sågo dem,
framdundrade lika många händer en stormande applåd.

Ty det är vackert att se två sköna, unga människor
ge en framställning af kärlekens lycka. Ingen kunde tro,
att dessa kyssar voro annat än teaterbländverk, ingen anade,
att señoran skalf af blygsel och riddaren af oro. Ingen
kunde tro, att inte alltsammans hörde till tablån.

Ändtligen stodo Marianne och Gösta bakom scenen.

Hon strök sig öfver pannan uppåt hårfästet.

”Jag förstår mig inte själf,” sade hon.

"Fy skam, fröken Marianne!” sade han, grimaserande,
och slog ut med händerna. ”Kyssa Gösta Berling, fy
skam!”

Marianne måste skratta.

”Enhvar vet ju, att Gösta Berling är oemotståndlig.
Mitt fel är inte större än andras.”

Och de kommo i all sämja öfverens att hålla god min,
för att ingen skulle misstänka sanningen.

"Kan jag vara säker på att sanningen aldrig kommer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free