- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
54

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Far, far!” ropade hon. ”Låt mig komma in! Jag
fryser, jag bäfvar. Det är förfärligt härute.”

”Mor, mor, du, som har gått så många steg för att
tjäna mig! Du, som har vakat så många nätter öfver mig,
hvarför sofver du nu? Mor, mor, vaka denna enda natten
ännu, och jag skall aldrig mer göra dig sorg!”

Hon ropar och försjunker sedan i andlös tystnad för
att lyssna efter svar. Men ingen hörde henne, ingen lydde
henne, ingen svarade.

Då vrider hon händerna i ångest, men hennes ögon
äga inga tårar.

Det långa, mörka huset med sina stängda dörrar och
oupplysta fönster låg hemskt orörligt i natten. Hvad skulle
det nu bli af henne, som var hemlös? Brännmärkt och
vanärad var hon, så länge jordens himmel hvälfde sig öfver
henne. Och hennes far själf tryckte det röda järnet ned i
hennes skuldra.

”Far,” ropar hon än en gång, ”hvad skall det bli af
mig? Människorna skola tro allt ondt om mig.”

Hon grät och våndades, hennes kropp var stel af köld.

Ve, att dock sådan jämmer kan sänka sig öfver den,
som nyss stod så högt! Att det går så lätt att förflyttas i
det djupaste elände! Må vi inte ängslas öfver lifvet? Hvem
seglar i en trygg farkost? Rundtorn oss svallar sorgen som
ett böljande haf, se, vågorna slicka hungriga skeppets sidor,
se, de rusa upp till äntring! O, intet säkert fäste, ingen fast
mark, ingen trygg farkost, så vidt blicken når, blott en okänd
himmel öfver en ocean af sorg!

Men tyst! Ändtligen, ändtligen! Där komma lätta steg
genom förstugan.

”Är det mor?” frågade Marianne.

”Ja, barnet mitt.”

”Får jag nu komma in?”

”Far vill inte låta dig komma in.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free