- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
56

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Stor förnedring gick den natten öfver Marianne. Hon
hade drömt sig vara drottning, och hon låg där föga bättre
än en piskad trälkvinna.

Men hon reste sig i kall vrede. Än en gång slog hon
sin blodiga hand mot dörren och ropade:

”Hör hvad jag säger dig, du, som slår mor! Du skall
få gråta, Melchior Sinclaire, gråta!”

Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till hvila
i drifvan. Hon kastade af sig pälsen och låg i sin svarta
sammetsklänning, lätt skönjbar mot den hvita snön. Hon
låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa
dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon
önskade bara detta, att han själf måtte finna henne.

*



O, död, bleka vän! Är det lika sant som trösterikt,
att jag aldrig kan undgå att möta dig? Äfven till mig, den
trögaste af jordens arbetare, skall du komma, lossa den
slitna läderskon från min fot, rycka vispen och mjölkaret
ur min hand, taga arbetskläderna af min kropp. Med mildt
våld sträcker du ut mig på spetsprydd bädd, i sida, draperade
linnekläder smyckar du mig. Mina fötter behöfva inte mer
några skor, men mina händer klädas i snöhvita handskar,
som inga sysslor skola smutsa. Helgad af dig åt hvilans
ljufhet, sofver jag tusenårig sömn. O, förlossare! Den
trögaste af jordens arbetare är jag, och jag drömmer med
en rysning af vällust om den stund, då jag skall upptagas
i ditt rike.

Bleka vän, mot mig må du fritt öfva din styrka, men
jag säger dig det: hårdare var dig kampen med de forna
tidernas kvinnor. Lifvets krafter voro starka i deras smärta
kroppar, ingen köld kunde kyla deras heta blod.

Du hade lagt den sköna Marianne på din bädd, o död,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free