- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
69

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väl inte ha något att se efter mera, jag. Han säljer ju bort
allt, hvad vi ha.”

”Ja, det är ett elände,” sade Gösta.

”Du vet den stora spegeln i förmaket, Gösta. Den
var så märkvärdig, för glaset var helt i den, utan skarf,
och det var inget fel alls på förgyllningen. Jag hade fått
den af min mor, och nu vill han sälja den.”

”Han är galen.”

”Du må väl säga det. Det är väl inte stort bättre med
honom. Han slutar inte, förrän vi få gå och tigga på
landsvägen, vi som majorskan.”

”Så långt skall det ändå inte gå,” svarade Gösta.

”Jo, Gösta. Då majorskan gick bort från Ekeby, spådde
hon oss olycka, och nu kommer den. Hon skulle inte ha
låtit det ske, att han hade fått sälja Björne. Och tänk du,
hans eget porslin, de äkta kopparna från hans eget hem,
skola säljas! Majorskan skulle inte ha tillåtit det.”

”Men hvad är det åt honom?” frågade Gösta.

”Å, det är bara det, du, att Marianne inte har kommit
igen. Han har gått här och väntat och väntat. Han har gått
upp och ner i allén hela dagarna och väntat på henne. Han
längtar sig väl galen; men jag törs ingenting säga, jag.”

”Marianne tror, att han är ond på henne.”

”Det tror hon inte, du. Hon känner honom nog; men
hon är stolt och vill inte ta första steget. De äro stela och
hårda båda två, och på dem går det ingen nöd. Det är
jag, som får sitta emellan.”

”Tant vet väl, att Marianne skall gifta sig med mig?”

”Ack, du Gösta, det gör hon aldrig. Hon säger det
bara för att reta honom. Hon är för bortskämd för att
gifta sig med en fattig man och för stolt också. Far du
hem och säg henne, att om hon inte kommer snart, så går
allt hennes arf till spillo! Å, han vräker väl bort allt utan
att få något för det.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free