Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin lilla skarpa näbb. Men inne i kupan hängde bien i en
stor, mörk pung. Allt är i den strängaste ordning, skaffarna
dela ut matransonerna, munskänken springer från mun till
mun med nektar och ambrosia. De, som hänga innerst,
byta under beständigt krälande plats med de yttre, på det
att värme och bekvämlighet må jämnt fördelas.
Då höra de talgoxens knackning, och hela kupan blir
ett surrande af nyfikenhet. Är det vän eller är det fiende?
Är det en fara för samhället? Drottningen har dåligt
samvete. Hon kan inte vänta i lugn och ro. Månne det är
mördade drönares vålnader, som spöka därute? ”Gå ut och
se hvad det är!” befaller hon syster portvakterskan. Och
denna går. Med ett ”Lefve drottningen!” störtar hon ut,
och hej! där är talgoxen öfver henne. Med framsträckt hals
och af ifver darrande vingar griper han henne, krossar
henne, äter henne, och ingen bär bud om hennes öde in
till härskarinnan. Men talgoxen börjar åter knacka, och
bidrottningen fortfar att sända ut sina portvaktare, och alla
försvinna de. Ingen kommer åter för att tala om hvem
som har knackat. Hu, det blir hemskt inne i den mörka
kupan! Hämndlystna andar drifva sitt spel därutanför. Den
som blott vore utan öron! Den som blott kunde låta bli att
vara nyfiken! Den som blott kunde vänta i ro!
Den store Melchior Sinclaire skrattade så, att han fick
tårar i ögonen, åt de dumma kvinnfolken inne i kupan och
åt den kvicka, gulgröna kanaljen därutanför.
Det är då ingen konst att vänta, när man är fullt säker
på sin sak, och när det finns så mycket att förströ
tankarna med.
Där kommer den stora gårdshunden. Han smyger fram
på yttersta tåspetsarna, håller ögonen på marken och svänger
smått med svansen, som om han ämnade sig åstad i det
likgiltigaste ärende. Med ens börjar han ifrigt gräfva i snön.
Helt visst har den gamla skälmen där gömt orättfånget gods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
