Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heliga, som de sågo ut. Själfviskhet och koketteri från
början till slut! Nej, om hon hade vetat hur han kände
det, då han kom hem från jakten! Det var, som om han
hade vadat i isvatten. Han skulle aldrig öfvervinna den
smärtan. Den skulle följa honom genom hela lifvet. Han
kunde aldrig bli människa mer.
Hon försökte förklara för honom hur allt hade gått
till. Hon sökte påminna honom om att hon alltjämt var
trogen.
Ja, det var detsamma, ty nu älskade han henne inte
mer. Nu hade han genomskådat henne. Hon var själfvisk.
Hon älskade honom inte. Hon hade rest utan att ge honom
en hälsning.
Oupphörligt kom han tillbaka till detta. Hon nära
nog njöt af uppträdet. Ond kunde hon inte bli. Hon
förstod hans vrede så väl. Någon verklig brytning fruktade
hon inte heller. Till sist blef hon dock orolig. Hade det
verkligen inträdt ett sådant omslag hos honom, att han inte
mer kunde tycka om henne?
”Gösta!” sade hon. ”Var jag själfvisk, när jag gick
till Sjö efter majoren? Jag mindes nog, att de hade
kopporna där. Inte heller är det godt att gå ute i tunna skor
i köld och snö.”
”Kärleken lefver af kärlek och inte af tjänster och
välgärningar,” sade Gösta.
”Du vill då, att vi skola vara främlingar hädanefter,
Gösta?”
”Det vill jag.”
”Gösta Berling är mycket ombytlig.”
”Man brukar beskylla mig för dylikt.”
Han var kall, omöjlig att värma, och egentligen var
hon själf ännu kallare. Själfiakttagelsen satt och hånlog åt
hennes försök att spela förälskad.
”Gösta!” sade hon, i det hon gjorde ännu ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
