Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan gick patron Julius åstad och sade med tårar i
ögonen farväl till all Ekeby härlighet. Han smekte för sista
gången de nötta kägelkloten och de rundkindade ungarna
på bruksbacken. Han gick omkring till bersåerna i
trädgården och grottorna i parken. Han var inne i stall och
ladugård, strök hästarna öfver länden, ruskade i den ilskna
tjurens horn och lät kalfvarna slicka hans bara händer. Till
sist gick han med gråtande ögon upp i manbyggnaden, där
afskedsfrukosten väntade honom.
Ve öfver tillvaron! Hur kan den äga så mycket mörker?
Det var gift i maten, galla i vinet. Tillsnörda af rörelse voro
kavaljerernas strupar likaväl som hans egen. Tårarnas
dimma skymde blickarna. Afskedstalen afbrötos af
snyftningar. Ve öfver tillvaron! Hans lif skulle hädanefter bli
en enda lång längtan. Aldrig skulle han draga sina läppar
till löje, visorna skulle dö bort ur hans minne, som blommor
dö från en höstlig jord. Han skulle blekna bort, falla af,
vissna som en frostbiten ros, som en törstande lilja. Aldrig
mer skulle kavaljererna se den arme Julius. Tunga aningar
öfverforo hans själ, liksom skuggor af stormjagade moln
öfverfara våra nyodlade fält. Han skulle resa hem för
att dö.
Blomstrande af hälsa och välmåga stod han nu inför
dem. Aldrig mer skulle de se honom sådan. Aldrig mer
skulle de skämtande fråga honom när han sist såg sina
tåspetsar, aldrig mer skulle de önska sig hans kinder till
kägelklot. I lefver och lungor var det onda redan bofast.
Det gnagde och tärde. Länge hade han känt det. Hans dagar
voro räknade.
O, att Ekeby kavaljerer dock ville behålla den döde i
troget minne! O, att de inte måtte glömma honom!
Plikten kallade honom. Därhemma satt hans mor och
väntade på honom. I sjutton år hade hon väntat honom hem
från Ekeby. Nu hade hon skrifvit ett kallelsebref, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
