Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höll han i handen. Intet öga var torrt omkring honom, hans
egna voro så fyllda med sorgens uppstigande dimma, att
han inte såg någonting.
Då grepo kavaljererna honom och hissade honom.
Hurraropen dånade omkring honom. De satte ned honom
någonstädes, han såg inte hvar. En piska smällde, åkdonet
rörde sig under honom. Han fördes bort. Då han återfick
sina ögons bruk, var han ute på landsvägen.
Väl hade kavaljererna gråtit och varit gripna af djup
saknad, dock hade inte sorgen hos dem kväft alla hjärtats
glada rörelser. En af dem — var det Gösta Berling, poeten,
eller Beerencreutz, den killespelande gamle krigaren, eller
den lifströtte kusin Kristoffer? — hade ordnat det så, att
den gamla Kajsa inte behöfde tagas ur sitt stall, inte heller
den multnande schäsen ur sitt skjul. Men en stor, hvitrosig
oxe hade blifvit spänd för en höskrinda, och sedan den
röda kistan, den gröna kuttingen och det snidade matsäcksskrinet
hade blifvit uppsatta där, blef till sist patron Julius
själf, hvars ögon voro skumma af tårar, nedsatt, inte på
matsäcksskrinet eller på kistan, utan på den hvitrosiga oxens
rygg.
Se, sådan är människan! För svag att möta sorgen i all
dess bitterhet! Nog sörjde kavaljererna denne vän, som
drog bort för att dö, denna vissnande lilja, denna
dödsskjutna sångarsvan. Dock lättades deras hjärtas beklämning,
då de sågo honom draga bort ridande på den stora oxens
rygg, medan hans tjocka kropp skakades af snyftningar, hans
armar, utbredda till en sista omfamning, sjönko ned i
förtviflan, och hans ögon sökte rättvisa hos en oblid himmel.
Därute på landsvägen började töcknen skingras för
patron Julius, och han märkte, att han satt på ett djurs
gungande rygg. Och då säger man att han började grubbla
öfver allt det, som kan ske under sjutton långa år. Den
gamla Kajsa var synbart förändrad. Hade hafremålen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
