- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
121

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Moreus’ lilla gafvelrum, voro alla flickorna kära i honom,
och den stackars mamsell Marie visste, också hon, att hon
hade bedt sina böner förgäfves.

Det var en sorgens tid och en glädjens tid. Tårar
föllo på täckbågen och utplånade kritstrecken. Om kvällarna
satt ofta en blek drömmerska i syrenbersån, och uppe i
mamsell Maries lilla kammare knäpptes den nysträngade
gitarren till bleka kärleksvisor, som hon hade lärt af sin mor.

Den unga orgelbyggaren gick där dock lika sorglös
och glad och strödde ut leenden och tjänster bland dessa
trånande kvinnor, som tvistade om honom, då han var borta
vid arbetet. Och ändtligen kom den dag, då han måste resa.

Skjutsen stod för dörren. Kappsäcken var fastbunden
bakpå kärran, och den unge mannen tog farväl. Han kysste
fru Moreus på hand och tog de gråtande flickorna i famn
och kysste dem på kinden. Han grät själf öfver att nödgas
resa, ty han hade haft en solig sommar i den lilla grå stugan.
Till sist såg han sig om efter mamsell Marie.

Då kom hon utför den gamla vindstrappan i sin bästa
ståt. Gitarren hängde om hennes hals i ett bredt, grönt
sidenband, och i handen höll hon en bukett månadsrosor,
ty i år hade hennes mors rosenträd blommat. Hon stannade
framför den unge mannen, knäppte på gitarren och sjöng:

”Du reser ifrån oss. Välkommen igen!

Hör vänskapens stämma, som talar!

Var lycklig, och glöm ej en älskande vän
i Värmelands skogar och dalar!”

Därpå satte hon blommorna i hans knapphål och kysste
honom midt på munnen. Ja, och så försvann hon uppför
vindstrappan igen, den gamla uppenbarelsen.

Kärleken hade hämnat sig på henne och gjort henne
till ett spektakel för hvar man. Men hon klagade aldrig
mer på honom. Hon lade aldrig mer bort gitarren och
glömde aldrig mer att ansa om sin mors rosenträd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free