- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
134

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I stället följde han allt ifrigare fåglarna med sina blickar.
Han såg boet snabbt fulländas. De små byggmästarna
fladdrade rundtorn det och afsynade det. De hämtade några små
lafvar från den verkliga pilen och satte fast utanpå: det
skulle vara i stället för rappning eller färg. De hämtade den
finaste ängsull, och ärlehonan tog dun från sitt eget bröst
och klädde boet invändigt: det var inredning och möblering.

Bönder, som fruktade för den fördärfliga makt
hedbons böner kunde ha vid Guds tron, brukade bära till honom
bröd och mjölk för att blidka hans vrede. De kommo äfven
nu och funno honom stående orörlig med fågelboet i sin
hand. ”Se. hur den fromme mannen älskar de små djuren!”
sade de och fruktade inte mer för honom, utan lyfte
mjölk-ämbaret till hans mun och förde brödet inom hans läppar.
Då han hade ätit och druckit, dref han bort människorna
med onda ord, men de logo blott åt hans förbannelser.

Hans kropp hade för längesedan blifvit hans viljas
tjänare. Med hunger och slag, med dagslånga knäfall och
veckolång vaka hade han lärt den lydnad. Nu höllo
järnhårda muskler hans armar uppsträckta under dagar och
veckor, och då ärlehonan låg på äggen och inte mer
lämnade nästet, uppsökte han inte sin håla ens under natten.
Han lärde sig att sofva sittande med uppsträckta armar.
Bland öknens vänner finnas nog de, som ha gjort större ting.

Han vande sig vid de två små oroliga fågelögon, som
blickade ned till honom öfver nästets rand. Han gaf akt på
hagel och regn och skyddade boet, så godt han kunde.

Så slipper honan en dag lös från sin vakt. Båda ärlorna
sitta på boets kant, vippa med stjärten och rådslå och se
hjärtligen nöjda ut, fastän hela nästet tyckes vara fullt af ett
ängsligt pipande. Efter en liten stund sätta de åstad på den
allra vildaste myggjakt.

Så fångas mygga efter mygga och föres hem till detta,
som piper uppe i hans hand. Och då maten kommer, pipes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free