- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
149

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Hej, du tös,” sade gubben Ingmar och skrattade,
”tänker du, att man begagnar sådana viskor, då man badar
hos Ingemarerna? Eller är du mycket rädd om skinnet, du
flicka?”

När husbonden inte tog det värre än så, blef pigan
modig och svarade, att hon nog skulle binda viskor, som
höllo, om man bara gåfve henne vidjor att binda med.

”Får väl skaffa dig vidjor då, flickan min,” sade gamle
Ingmar, för han var i ett riktigt jullynne.

Han gick ut ur storstugan, klef öfver henne med
skurbaljan och stannade på dörrstenen för att se sig om efter
någon, som han kunde sända till björkhagen efter vidjor.
Drängarna höllo ännu på med julveden, sonen kom ned från
logen med julhalmen, de båda mågarna höllo på att släpa
in arbetsåkdonen i skjulen, för att det skulle se helgdagslikt
ut på gårdsplanen. Det var ingen af dem, som hade tid att
gå bort från gården.

Då beslöt gubben helt saktmodigt att gå själf. Han gick
snedt öfver gårdsplanen, som om han ämnade sig till fähuset,
såg sig om för att veta, att ingen gaf akt på honom, och
gled så bakom ladugårdsväggen, där det fanns en något så
när banad väg, som gick upp mot skogen. Gubben höll det
inte för nödigt att tala om för någon hvart han gick, för
då kunde det nog ha fallit sonen eller mågarna in att be
honom stanna hemma. Och gammalt folk vill helst ha sin
egen vilja.

Han följde vägen öfver gärdena genom den lilla
grandungen och kom fram till björkhagen. Här vek han af från
vägen och vadade upp i snön för att finna ett par årsgamla
björktelningar.

Vid samma tid hade vinden ändtligen blifvit färdig med
det, som den hade arbetat på hela dagen. Den hade rifvit
loss snön ur molnen, och nu kom den svepande uppåt
skogen med ett långt släp af snöflingor efter sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free