Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående.
Det var inte svårt att se hvad han hade för yrke, ty han
hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt af
färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han
såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka,
för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen
var urblekt och afregnad. Han tyckte sig se än en, än en
annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig.
Ändtligen kom han upp på en liten kulle och fick syn på
Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta
dalbottnen. ”Å, Herre Gud!’1 sade han högt och tvärstannade
i sin glädje. ”Boningshuset har inte varit måladt på hundra
år, det är ju svart af ålder, och uthusen ha aldrig sett färg.
Och en sådan mängd byggnader!” utbrast han. ”Här har
jag arbete ända till hösten.”
Han hade inte gått långt, så varseblef han en karl, som
gick och plöjde. ”Se där är en bonde, som är bosatt här
och känner till trakten,” tänkte rödfärgaren; ”af honom kan
jag få veta hvad jag behöfver veta om gården därborta.”
Han vek af från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar
hvad det var för en stor gård och om han trodde, att de
skulle vilja låta rödfärga där.
Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som
hade han varit en gast. ”Jag menar, att det är en rödfärgare,”
tänkte han, ”och han kommer just nu!” Han blef alldeles
förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.
Han kom så tydligt ihåg, att hvar gång någon hade sagt
till fadern: ”Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga
huset ert, fader Ingmar,” hade alltid gubben svarat, att det
skulle han göra, det året Lill Ingmar gifte sig.
Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men
Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.
”Ha de nu blifvit färdiga med svaret däruppe i him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
