Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är för stor att ställa bakpå kärran, vi få låta den stå
kvar, tills det blir något annat bud.” Brita stannade och
såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde,
att han ville föra hem henne. — ”Jag har fått bref från far
i dag. Han sade, att du var med om att jag skulle resa till
Amerika.” — ”Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade
något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara
med mig.” Hon märkte väl, att han inte sade, att han
önskade det, men det kunde väl också komma sig af att han
inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blef mycket
tve-hågsen. Det var väl inte något önskvärdt att föra hem en
sådan som hon till Ingmarsgården. ”Säg honom, att du far
till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom,”
sade hon till sig själf. ”Säg honom det, säg honom det!”
eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga:
”Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika.
De säga, att man får arbeta hårdt där.” Hon tyckte alldeles,
att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själf.
”Ja, de säga så,” sade Ingmar helt stilla. Hon skämdes öfver
sig själf, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna morgon,
att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa.
Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade
öfver hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart
hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka af tanken,
att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart
otacksamhet att åter visa af honom. ”Kunde jag bara läsa hans
tankar!” tänkte hon.
Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig moi
väggen. — ”Jag blir yr af allt detta bullret och af att se så
mycket människor.” Han räckte fram sin hand, och hon
tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. ”Nu se
vi ut som fästfolk,” tänkte Ingmar, men hela tiden gick han
och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur
han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
