- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
208

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Selma Lagerlöf

Han skakade hennes arm och slängde den ifrån sig.

"Så du ljuger/’ sade han, ”så du ljuger!” Han log
högt och rått och förvred ansiktet fult. — ”Det vet Gud,”
sade hon högtidligt, ”att jag har bedt honom hvar dag att
få se dig, innan jag reste.” — ”Hvart skall du resa?” —
”Jag skall väl till Amerika.” — ”Du skall så fan heller.”

Ingmar var alldeles från sans och samling, han
stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ned på
marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter
och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste
inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt. —
”Ingmar, Lill Ingmar!” sade hon och gaf honom hans
smeknamn. — ”Du, som tycker, att jag är så ful!” —
”Det tycker jag visst.” Ingmar slängde undan hennes hand.

— ”Låt mig nu tala om det för dig!” — ”Ja, du får väl
tala.” — ”Minns du hvad du sade på tinget för tre år
sedan?” — ”Ja.” — ”Att om jag bytte om håg, skulle du
vilja gifta dig med mig?” — ”Ja, jag minns.” — ”Det
var efter detta jag började tycka om dig. Jag hade aldrig
trott, att en människa kunde säga något sådant. Det var
öfvermänskligt, att du kunde säga så till mig, Ingmar, efter
allt, hvad jag hade gjort dig. När jag då såg på dig, tyckte jag,
att du såg bättre ut än alla de andra, du var klokare än de
alla, och du var den ende, som det var godt att lefva
tillsammans med. Jag blef så kär i dig, och jag tänkte, att du
hörde till mig och jag till dig. Och först tog jag för alldeles
gifvet, att du skulle komma och hämta mig, men sedan
vågade jag inte tro det.”

Ingmar lyfte upp hufvudet. — ”Hvarför skref du inte?”

— ”Jag skref väl.” — ”Och bad mig förlåta dig! Det var
väl ingenting att skrifva om.” — ”Hvad skulle jag ha
skrifvit?” — ”Om det andra.” — ”Skulle jag ha torts
skrifva det, jag?” — ”Nu hade jag så när inte kommit.”

— ”Men, Ingmar, tordes jag skrifva friarbref efter allt, hvad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free