- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
214

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med sig stora stycken af bron och fraktar dem ända ned till
forsarna vid Bergsåna bruk.

Men sockenfolket är stolt öfver bron och lyckligt öfver
att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju
begagna båt eller färja, för hvarje gång man skulle färdas
från en strand till en annan.

Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo
fram öfver den, och vattnet pressades upp mellan plankorna
och stänkte om hästfötterna.

De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den
kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde
dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna
voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom,
det var en saknad för dem alla att lämna den.

Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde
de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan
bron, ägde de inte det vackra, hvita skolhuset och
prästgården?

Och hvad ägde de mera, som var dem gemensamt? De
ägde väl också skönheten i det de sågo här från bron. Den
vackra utsikten öfver den breda, mäktiga älfven, som flöt
fram stilla och sommarljus mellan trädtopparna, den långa
utsikten genom dalen ända bort till de blå höjderna.

Detta var deras, det satt inbrändt i deras ögon. Och nu
skulle de aldrig mer se det.

Då de bortdragande voro midt på bron, började de sjunga
en af Sankeys sånger.

”Vi få mötas en gång,” sjöngo de, ”vi få mötas en gång,
vi få mötas i Eden en gång.”

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem.
Det var deras hemlands blå kullar, älfvens gråa vatten och
de bugande träden, som de sjöngo till.

De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som
tillsnördes af gråt, trängde afskedssången.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free