Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristen.” — ”Å, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt
utklädd med röd fez och hvit turban, du vet, och får ett
par trasiga, gula tofflor på fotterna och lifklädnaden så där
uppfästad, som vattenbärare bruka ha den.” — ”Men hvad
tänker du bära vattnet i?” — ”Jag tar ett par af våra
stora kopparämbar och hänger dem i ett ok öfver skuldran,”
sade Gabriel.
Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt lif
vid utsikten, att han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon
alltjämt gjorde svårigheter. Men just på samma gång vaknade
han upp till att förstå hur omöjligt hela företaget var. ”Inte
kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som
muhammedanerna hålla så helig, att en kristen knappt får
beträda den,” tänkte han. ”Jag skulle inte få lof för bröderna
i kolonien att försöka sådant, hur gärna jag än ville. Och
inte tjänar det något till heller, för det är nog lika dåligt
vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra ställen.”
Medan han tänkte på detta, öfverraskades han af att
Gertrud sade: ”Det är nog ganska litet folk ute på vägen
vid den här tiden på dagen.” — ”Nu väntar hon visst,
att jag skall gå,” tänkte Gabriel, ”nu är jag vackert ute.
Och Gertrud ser så upplifvad ut, att jag inte törs säga henne,
att alltsammans är omöjligt.”
”Ja, det är sant,” sade Gabriel dröjande, ”det skall
nog gå bra för mig, ända tills jag kommer fram till
Damaskus-porten, ifall jag inte råkar någon af kolonisterna.” — ”Kanske
att de då förbjuda dig att gå?” sade Gertrud och såg helt
ängslig ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för
att komma ifrån hela företaget, men då han såg hennes
ängslan, hade han inte hjärta därtill. — ”Inte förbjuda de
mig att gå,” sade han muntert, ”de känna inte en gång
igen mig, som kommer klädd till vattenbärare med de stora
kopparämbaren dinglande om benen.” Gertrud såg lugnare
ut. Hon kom genast in på en ny tankegång. — ”Jaså, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
