Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de så stora, de där ämbaren?” sade hon. — ”Ja, det kan
du lita på, att de äro stora, du kan inte dricka ut vattnet,
som jag bär hem i dem, på många dar.”
Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med
ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och
han kunde inte motstå henne. ”Innanför Damaskusporten
blir det värre för mig,” sade han, ”jag vet inte hur jag
skall ta mig fram genom folkträngseln.” — ”Men det går
ju ändå för de andra vattenbärarna,” sade Gertrud ifrigt.
— ”Ja, det är inte bara folk, det är kameler också,” sade
Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder. —
”Blir du uppehållen länge då, tror du?” frågade den sjuka
ängsligt. Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga
Gertrud, att hela vandringen var omöjlig. — ”Hade jag haft
vatten i ämbaren, så hade jag nog måst vänta, men nu, då
de äro tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.”
Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin
afmagrade hand och strök ett par gånger öfver hans. ”Du
är så snäll, som går efter vatten åt mig,” sade hon mildt.
”Hvad skall det bli med mig, som sitter här och
inbillar henne, att det kan gå för sig?” tänkte Gabriel. Men
då Gertruds hand alltjämt smekte hans, blef han vid att
tala om för henne hur han skulle vandra. ”Så går jag rätt
framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa,” sade
han. — ”Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk,” inföll
Gertrud lifligt. — ”Nej, där möter jag nog inte någon annan
än ett par gamla nunnor,” sade Gabriel raskt. ”Jag kan
vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner till seraljen
och fängelserna.”
Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt
och strök sakta öfver hans hand. Det var som en tyst bön
till honom att gå vidare. ”Jag tror, att hon känner sig
mindre törstig, bara därför att jag talar om att gå efter
16. — Nationallitteratur. 22.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
