Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom! Samma mänska, hvars brister och löjligheter stått så
obarmhärtigt afslöjade för vår blick, får inför detta slag
en storhet, en allmänmänsklighet, som kommer oss att
glömma allt smått och oväsentligt. Inför den upplefvelsens
bitterhet äro alla lika; hvad betyder våra förtjänsters och
fels olika kvalitet i en stund, där den maktlösa, varmt vällande
smärtan är det enda vi kunna ge. — Det är genom att gripa
djupt och hårdt ned i ett bröst, som Hallström når det stora,
väsentliga och gemensamma, finner guldet i allt mänskligt
slagg.
Dessa stunder, rågade och öfverfulla, vill hans konst
framförallt skildra. Berättelsen ”Det stumma” (ur ”De
fyra elementerna”) mynnar ut i ett sådant ögonblick af
gränslöst medlidande och oändlig kärlek, en lifsstegring så oerhörd,
att döden och den djupaste sorgen står som en nödvändig
och naturlig följd.
I återgifvandet af dessa upplefvelser, som knappast
rymmas i ord, närmar sig Hallströms konst det mystiska. Dagens
buller och tvång splittrar och förströr, och därur växer all
mänsklig hårdhet och ondska, allt som skiljer och förbittrar.
Men i besinningens, extasens, hänförelsens ögonblick —
namnen och formen därför äro otaliga, men väsendet ett —
känner själen sin hemlighet, den lyser mot oss i ögon som
tåras mot våra, den ler och ryser i medlidande med allt som
har lif. Individens skrankor falla och vi närma oss det stora
och gemensamma, som vi sakna namn för. I ”Källorna”
(i ”De fyra elementerna”) låter skalden oss upplefva denna
känsla och ger den ord, för så vidt den kan tolkas i ord.
Det är en mänska, som gått miste om sig själf, som dödat
en annan och själf lidit intill döden, som icke förmått samla
sin förödda tillvaro, men som så ansikte inför ansikte med
den syster, hvars lif han härjat och ödt, känner allt som
skilde och kylde försvinna, ser sitt och hennes och all
tillvarons elände i en stor vision af darrande lidande och salig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
