Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var varmt, mest omkring förstäderna. Han sökte arbete,
men fick sällan något och lyckades aldrig behålla det, kunde
ingenting, var dyster och liksom skapad att pröfva irländsk
arbetarkvickhet på, gick och svalt och vek skyggt om hörn,
beständigt irrande djupare in i en labyrint, tycktes det honom.
Där gick han och tänkte och grubblade; han var icke
alls kritiskt anlagd och hade aldrig haft öfverflöd på idéer,
men när han stod hungrig framför ett fönster med
matvaror, kommo flera sådana, än han kunde sköta, omstörtande
idéer, hvilkas konsekvenser knuffade honom ännu ohjälpligare
åt sidan, än den hårda verkligheten gjort det. Han
kände en tärande afund mot nästan alla, kunde ej dölja sin
känsla under ett vackrare namn och led därunder. Till
slut tog han sin tillflykt till att längta, minnas sin lyckligare
ställning, innan han varit dum nog att slarfva bort den, och
nära skygga förväntningar om en slump, som skulle bringa
honom på fötter igen. Han var den olyckligaste vagabond,
ty han kunde ej förmå sig att höra till klassen, kände sig
som en förklädd Harun al Raschid, som får prygel och inte
kan bevisa sin identitet.
En morgon höll han på att skaka sig varm i solskenet
utanför en hvit villa, modfälldt pröfvande planer om, hur
han skulle få frukost, då en figur, som han tyckte sig känna
igen, kom gatan framåt.
Det var en tysk vid namn Müller, en bredryggig karl
med skarp blick, som studerat allt möjligt och, som han
själf uttryckte sig, kände portalerna till alla vetandets
byggnader, utan att dock kunna få ens en portvaktar- eller
bandhundssyssla vid någon af dem — han hade aldrig tagit sin
värdighet nog i akt. ”Och när jag inte ens duger till
professor här i landet,” brukade han sucka i ölglaset, ”så kan
jag så gärna ge mig till neger, en sådan där, som spelar
’murmeldjur’ i en glugg på folkfester och som man kastar
bollar i hufvudet på, tre kast för fem cents.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
