Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna borde kufvas, skulle endast i formens linjer få yppa
hela sin omätliga styrka, annars kunde den störa, och en
deklamerande tendens finge på inga villkor tålas — vi sade
en del rätt träffande saker, men kände oss ändå litet trötta,
om det nu var det gula lampskenet, som gjorde det, eller
därför att det var litet kvaft.
Då hörde vi Leo tala utanför farstudörren; alltså hade
han någon med sig, men hvem, när vi alla redan voro här?
Vi vände oss nyfikna ditåt. Dörren gick upp, en liten mörk
figur steg öfver tröskeln med en ful svart hatt på hufvudet,
en sommarhatt med brätten böjda af ålder, som kastade en
grotesk skugga på väggen, en liten flicka var det, men hvad
för slags flicka?
En sällsam flicka! Utan att tveka ett ögonblick, och
innan någon sagt något, gick hon midt fram i rummet,
stannade och såg sig omkring med en lugn rörelse af hufvudet.
händerna i kappfickorna, hela den späda figuren så underligt
samlad, så fast, något i rörelsen som hos en gestalt i en
dröm, då man i hvarje ögonblick vet: så är det, så skulle
hon göra — och känner i mystisk oro, att hvarje gest har
mening, hvarje steg gömmer betydelsen af det kommande.
Medan hon stod där tätt vid taklampan, som kastade
en skarp, mörk skugga om ansiktet, förklarade Leo
brådskande:
”Jag mötte henne utåt banlieun, hon gick och stirrade
uppåt mot snön, så här, med nacken bakåtlutad, så långsamt
midt i kylan. Jag såg, att hon var vacker, ordentliga ben
i kraniet, och ville veta, hur hon var. Hon var inte alls
rädd att följa. Ta af dig hatten,” tillade han ifrigt, ”jag
har ju inte fått se dig riktigt ännu!”
Hon tog af hatten, gick mot dörren och kastade äfven
kappan på en stol, ständigt med detta sällsamma lugn i
rörelsen, så kom hon fram till ljuset igen, och nu kunde vi
se hennes ansikte tydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
