Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
slå ned på den röda klädesbuivanen med ett par stora
hägervingar på, som han svängde i luften vid en rem i konstigt
afmätta kretsar vackert var det att se! — och vid hvilken
han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling,
som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen
domnande i blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att
de aldrig sträckte ut snöret ens, att det aldrig glimtade till
i deras ögon af vildhet; de spejade genast lugnt mot
lockbetet och stego blott för ordningens skull, och emedan man
väntade det af dem, uppåt i en krets för att så lättjefullt och
kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste
snöret, tycktes de icke känna det.
Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt
byte, de mindre på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de
större på harar eller hägrar eller glador, de oädla gladorna,
som hade kråknatur till sina starka klor och näbbar och
aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.
Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett
stycke älsklingsföda inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk,
som de kunde slå klorna i genast och slita upp i halfväckt
raseri, så allt svårare rof att fånga, tills de lärde sig att åter
njuta af jaktens tjusning, och de gamla vilda instinkterna
vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade,
så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort
rusdryck af blod och åto blott från sina sirade fat, utan ifver,
som det passar sig för riddares fåglar.
Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af
dagern, svarta när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande
guld, när de stego i solljuset, brinnande af gnistor öfver
rofvets skrik. De lutade sig smeksamt mot Renauds bruna
hand, men ingen var som islandsfalken med trött, konungsligt
förakt i blicken, och han var led vid dem alla, tryckte
hård-händt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan
dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
