Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle
få hvarann kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver
sina hufvud och vinden rycka deras tysta tankar med sig,
och aldrig skulle falken sakna sin röda handske eller sin
pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen och sprang
ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad
and, och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af
berusning därvid, ty det var tecknet på, att den ej
föraktade honom, och att den ville vara hans.
Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande
framåt med vakna, lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes
under hans steg i morgonens tystnad, den sprang lätt ned
ur buren och sträckte sig mot hans hand och slog med
vingarna som för att flyga, men den flög icke —^ det var
bara en maning — och så skyndade de ut till hedarnas sakta
ljusnande vidder.
Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel.
Svarta lågo kullar och glesnande snår, och träden sofvo
med grenarna tunga af tysta fåglar. Men ljusare blef
himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältets
linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle,
och dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af
köld, och mörk skar deras flykt in i glimmande luft, men
Renaud och hans falk gingo snabbt förbi, ty det var sparfvar
och trastar, icke rof för dem. Nere mot träsken drogo
redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida kretsar,
där var deras byte, där kastades falken uppåt med bröstet
redan spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg
honom förgyllas af sol, stod med blinda ögon och svindlande
hjärna, medan fågeln krympte mot det djupa blå, och hörde
hur klangen af hans bjällror gäckade hägrarnas rop.
De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta
ned till stranden och gömma sina långa halsar och dumma,
rädda hufvud med den bakåtsträckta tofsen under mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
