Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man
släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter
tryckta intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften
och deras blåa skuggor på marken, när de sökte skydd intill
fågelhusen. Eller man lät sig snärjas i kärlek, väfvas in
i flyende eller fångade drömmar, i växlande små sorger och
triumfer, liksom man fann nöje i sångernas konstfullt flätade
rim, med här och där en klang af vacker smärta.
Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han
var led på sin senaste härskarinnas gång; en smula för
bråd och för tung var den, och aldrig bar hennes gestalt
denna linjernas hvila, som kan samla hela landskapets
förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens
guldgrund under dräktens på måfå fallande veck.
Men Carneola stod så, lutad mot en trappas baluster;
där Raymon satt, ett stycke från hennes fot, såg han kinden
med dess bärnstensfärgade skuggor och hufvuddukens vackra
fall stå skarpt tecknade mot den rand af aftonrodnadens
orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, huru
han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok.
där guldstickningen lyste matt som bården på en
sammets-fjäril.
Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick.
Längtan? — Den var för djup för längtan. — Sorg? —
Aldrig hade hon klagat. Månne det icke var ensamhetskänsla
blott och medvetande, att i denna hop af svagvingade väsen
fanns ingen, som kunde hålla jämn flykt med hennes själ
ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara
för en stund hade han lekt med de lekande, ung och nyss
sluppen från böckerna hade det roat honom att dansa och
känna banden fladdra om sig, men det var annat stoff i
honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma
jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han
skåda lyckans vidaste horisont.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
