Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O*’*.«.©’„.o ... o ... O ••..•O -..o • . - O -..-O- ...O –.O - ..-O’-..-© -..O"-..©,
Carneola
Hon var ung, men flera år hade hennes make varit
död, man kunde icke fatta hvarför hon ännu bar änkedoket,
ty hon kunde ej ha älskat honom så djupt. Man kunde ej
heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där skrattet var
muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och där
vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en
spröd sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat
efter dess eko. ”Hon söker kväfva sitt samvete med
sidenband,” sade några — men hvad skulle då ha bringat hennes
samvete i kamp? I biktstolen följde prästens välsignelse
så snabbt på frasandet af hennes klänning, när hon böjde
knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och
aldrig hade någon sett en ond rodnad på hennes kind eller
afund darrande kring hennes mun.
Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan: kärleken var
det, hon lyssnade efter, den stora kärleken, tvenne väsens
stigande färd genom allt ljusare, lättare luft — omöjligt att
säga hvilkens vingar det var, som buro den stunden eller
den tvenne röda munnars dryck sida vid sida ur glädjens
rymliga skål; och han bjöd henne sin tro och sin kraft,
det var icke ohinnligt fjärran det hon sökte tätt invid
henne var det, med kinden intill hennes svarta dok.
”Kärleken är undret,” sade han, ”tro blott, och det är
där i oförklarlig storhet, böjdt öfver din hjässa, tro blott,
och din fot skall sväfva ännu lättare än nu, vingarna finnas
redan, hopfällda i din lilla, spetsiga sko, tro blott, och allt
det, du vill finna hos en man, det blommar hos mig, redan
hör jag palmernas susning öfver oss!”
Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarna
snuddade vid bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud.
— ”Men döden finns!”
”Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej,
den finns icke. Vi veta icke af den. Om vi älska, kan den
icke finnas, ty då känna vi, att döden och smärtan, de ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
