- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
67

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det icke därför,
de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!”

Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes
det honom, när han grät öfver henne, hon var för stor för
hans blick. Då kom hon intill honom och kved som en
hungrande.

— ”Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig?
Jag har längtat efter din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är
rädd för ensamheten, och jag var så lycklig nyss. Jag kan
icke lefva utan kärlek!”

Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom,
så liten, så trampad under det obevekligas fot, att han ej
ens skulle velat, om han kunnat det, lyfta upp den. När
han som barn funnit sårade fåglar, hade han känt det så,
fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge
dem nådehugget.

— ”Jag kan gråta med dig,” sade han sakta.

Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt

stål mot den värkande pannan. Hon höljde öfver barmen
igen och gick mot dörren, vinkande honom att följa.

— ”Farväl,” sade hon med något af sin vanliga sköna
stolthet i den gest, hvarmed hon räckte handen till kyss,
och hennes ögon drogo hans blickar in i svarta rymder,
större än han någonsin anat.

Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset
mot hvarann, och så, med detta leende kring munnens
skälf-ning och med blickens svarta fjärilar drunknande i ett haf
af sorg, kom Carneolas bild för Raymons syn, hvar gång
hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en
kvinna. — — —

Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes
öde; redan samma natt lämnade han Majorkas matt
glimmande ljus bakom sig och styrde ut mot den stålblå rymden
af haf och luft.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free