Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 .0-0 0 . 0- -..-O’ -.. O - O -...O’-...-©-’-, o* - . o -., o–.. o–.. o.
Per Hallström
tunga, allt som björkarna fingo större löf och granarna sköto
årsskott. Men lika blått var det ändå i fjärran, och blått
blef det allt, när ljuset föll efter solnedgången.
Allt inbjöd till lättja, ingenting kräfde ord, hon blef så
obekymrad och fri som vinden sjäif, där hon satt på höjden
och såg solen komma och gå. Allt hvad hon tänkte och
ville var bara att höra lurlåtarna svinga ut och breda sig
och sjunka bäst det föll sig borta vid de blåa kullarnas ro.
Allt hvad som rörde sig i hennes inre var obestämdt, våg
på våg bara, ton på ton, som kvällde fram och sköt på
och byggde liksom en bro hur långt som helst.
Arbetet tog föga tid. Det var att släppa ut djuren på
morgonen efter mjölkningen, styra och ställa med ett och
annat, vänta på kvällen och hålla glöd i spiseln till nattkylan.
Oftast kommo kreaturen hem af sig själfva, ända framme
vid grinden pinglade skällorna, och där stodo de tålmodigt,
de hvita och brokiga kull-korna, och tuggade om igen dagens
mål och väntade på att få salt och mjölkas och släppas in
i stallet och tjudras, när tiden blef. Sedan var där intet
annat ljud ifrån dem än sakta tramp och vidjornas skafning
mellan timmerstockarna och en och annan klang ur bjällran,
intet annat ljud så långt hörseln nådde.
Ibland fick hon gå och leta efter dem litet, in i skogen,
där solskenet föll så mycket gulare än annars ned öfver
stubbar och blåbärsris och löf, som nästan brunno och
bländade blicken. Där fanns ingenting hemskt, det var omöjligt
att ens tänka på faran för vilddjuren, fast här hade rifvits
småkreatur förra hösten, och hon såg multnade klöfvar efter
dem på en af de stigar hon gick. Man hade spårat efter
björnen, som gjort det, på vintern, men aldrig fått fatt på
hans ide — men det var icke tid att tänka på sådant nu,
nu hade alla vilddjur fullt upp af lätt byte att ta, nu brydde
de sig ej om det som var människors. Det var bara på skämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
