- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
84

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O ...o •-...O-... O ...O"-..-O’-..O’ ..-O’...-O’-...-O-’..O ■•-.••O-*..o–...O’••-.O.
Per Hallström

ingen annan hörde det eller visste af det, öfver de tomma
och öde vidderna flög deras hemlighet lika dold, som om
den varit stum.

Hvar kväll på den bestämda timmen spände låtarna
sina broar som möttes, och på måfå hämtade sprungo
sångerna öfver, där klingade Marits sommarsaga öfver de
orörliga trädtopparna.

Den var enformig och klar som dagarna däruppe, där
de gledo så lugnt och lätt förbi i ständigt ljus. Ingenting
fanns att tänka på just, annat än det oundvikliga, som hon
icke alls fruktade, annars fritt åt alla håll.

Där stod hon så om kvällen under asparna, som fingo
allt större och oroligare prasslande löf, och såg omkring
sig, där var mest alltid likadant, lika tyst och blått. Hon
tog fram luren ur dess gömställe, där den hängde skyddad
för regn, sände så ut sin maningslåt, några klara, höga toner
utan ord, med en slingrande, växande rytm, som nästan
förnimbart för henne själf svingade och väfde dem fram.

Så lät hon luren sjunka, höll in sina andetag och
lyssnade efter svaret.

Det kom som om hela luften sjönge fram det, kom ur
blåa skogen, steg och vidgade sig och nästan bar henne med
sig uppåt. Där var han således, fast ingenting alls syntes,
där gick han och tänkte på henne, aldrig var hon ensam.

Och jublande glad höjde hon luren till munnen och
ropade igen, fann i ett ögonblick af sig själf små korta
strofer med klang i, det blef nästan som små visor, och så
måste de vara för att ta fart och nå fram.

"Gå hem ur skog!

Jag reder mig nog.

har haft det bra . . .

Är du som ja’?’’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free