Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,0” *.« O 0 0 ’ . O 0 ••. o**., o - ., o • . ©;
»t«l- i »L’l.l. I < ’» ’ ’ ■■ ’"I I ’ .......«>«"»»">»» .. ................ ■ ■■ »W.I». V’
omöjligt att urskilja, om det var bekymmer eller leende,
hon gömde på.
Ingen kunde någonsin se, att hon höll reda på tiden,
tvärtom tycktes den vara henne ett och detsamma, den också,
samma släp att arbeta sig fram genom med korta och snabba
steg och armar i ständig rörelse. Men bäst som det var en
morgon var hon borta, lämnande allting i ordning efter sig
och strimman i sjön efter båten glättad och klar sen länge i
morgonljuset — man hade vant sig att icke alls forska efter,
hvart hon tog vägen. Och en vecka senare kunde hon vara
hemma igen utan att med det ringaste beteende förråda, att
det icke var i går hon slutade, där hon nu tog vid, bara
visande ännu mer trött brådska och rörlighet och kanhända
litet segerglädje under hufvudduken. Denna hade hon för
resten bytt om, det var all den förändring af hennes person
som ägde rum vid återinträdet i det hvardagliga lifvet; på
sina utflykter bar hon en gammal svart schalett, som af år
och väder skiftade i rödt.
En kväll, just som Marit stod tung och trött vid spiseln
och stötte salt till gröten, tyckte hon sig höra något tassa
utanför, och när hon tittade ut genom den lilla gluggen
mellan stockarna, såg hon Kari-mor komma uppför backen
med benen så korta, som om hon nött af dem under sin
vandring, solen midt bakom den svarta hufvudduken och
ett bylte under armen, buret så att det besvärade henne så
mycket som möjligt.
Marit skyndade sig fram för att öppna dörren, men
när hon fick klinkan i handen, var gumman redan där och
kämpade på sitt håll envist om taget — så kom hon in
genom gläntan under Marits skratt. Hon sade ingenting,
nickade tyst sitt svar på utropet, såg på flickan med sin
grumliga blick af bekymmer och hufvudvärk, som genast
jagade hvar munter min bort, lade från sig sin packning och
tog genast plats vid gröten.
6. — Nationallitteratur. 23.
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
