Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
Det var icke alls meningen, att uppmaningen skulle
i öljas, det kom många flera sådana af olika art, de voro där
bara som medel för Marits enkla verskonst. Liksom
troligen all sådan i urgamla tider bestod denna bara i att på
måfå gripa ett rim för att sedan låta det som skulle sägas
klinga in i det. Allt hvad verserna tjänade till var att bära
fram det sista ordet, bära det långt och i den klang och
dräkt som passande bäst till stundens känsla. Nils, som
icke hade så lätt för att finna ord, stod mest bara som
lyssnare, men det var också allt hvad som behöfdes — och
Marit fortsatte:
”Lillen längtar mycket hem,
räknar sina fingrar fem.
Ett är tummen korta,
far hans, som är borta,
två, hon bara peker,
det är mor som leker.
Tre och fyra, gammaifar
och gammalmor, vet intet af.
Fem är lilla prästen,
som får sköta resten.”
Så kunde hon stå och sjunga, hvad hon jollrat för
barnet, det ville aldrig ta slut. Nils kunde tycka, att det
var tokigt nog ibland, men där var ingen att skämmas för
och det klang så vackert. Det kvittrade och drillade
muntrare än någonsin iöfsångarna förut eller göktytorna, det
dansade och vaggade. Emellan dem låg skogen allt blåare
och mörkare, medan ljuset föll, drömmande sig in i sömn
under hennes sång, men så föga leende och vänlig, så kall
och hotfull i sin ödsliga storhet.
Hon hade icke en tanke därpå; det var för det kära
stackars barnet där hemma hon sjöng och för honom borta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
