Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i fjärran, som ej ens syntes i en svag punkt, det andra
fanns ej till för henne.
Till slut, när de talat nog, kom Nils’ farväl, en gammal
låt, som traditionen bevarat från en liknande saga som deras,
den gaf uttryck åt allt hvad han hade att säga, och han
sjöng den öfvadt och bra, så att hvart ord hördes:
”Ta åf dig skorna,
mjölka korna,
ge den lille dricka.
Jag har förfall,
jag får’nt gå vall,
jag lär få vara hemma och harfva.”
Det sista lät litet klagande och ledset, men helt
resigne-radt under nödvändigheten. Det var nu så, och det kunde
inte vara annorlunda, och för öfrigt var allt så muntert och
välsignadt godt Marit hängde gnolande sin lur på
för-varingsstället och gick upp till sitt.
VII.
Där blef mer att sköta, allt som sommaren skred fram,
barnet tog allt mera tid, och kreaturen också. De hade betat
slut närmast vallen nu, och stundom drefvos de af bromsar
långt bort, så att hon kunde få gå hela timmar och leta
dem om aftonen.
Där var vackrare än någonsin i skogen, ljuset föll ännu
skarpare gult mellan träden, blåbärsbackar och
hjortronmyrar lockade med sin rikedom af bär, och myggorna voro
borta, så att hon kunde njuta af det hela. Hon ströfvade
inåt, allt som stigarna slingrade, eller allt som det bar mellan
kärrmarkerna; då och då, när hon kom till en kulle, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
