Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O"–.,.©-..øo-•..■o-*..-o- • o-...-o-...’©—o.
I Blå Skogen
skrämdt vaggande skogen muntert knakande läten, som blefvo
till dofva tjut och rop. Så var regnet där, tätt och tungt
och stridt, och allt låg och stirrade mot himlens gråa tomma
blindhet, tills mörkret föll om kvällen, och vattenflödet
brusade nedför branten, och det var som om berget hölle på
att skaka af sig ned i natten och djupet de små människors
leksaker, som fått fäste på ett skört af dess dräkt.
Det var ingen möjlighet för Marit att ens försöka sin
lur, det var att sitta inne och höra dropparna piska mot
ruta och vägg och rännilarna dansa förbi — och lägga ved
på spiseln och känna omkring sig den vilda stora
ödemarken, som tycktes icke vilja veta af henne, tycktes hota
med ovisst hemska öden.
Var det barnet den hotade, han som låg där på knät
och söfdes af det entonigt trummande lätet och var henne
närmare och dyrare än någonsin i dessa stunder, då tankar
väcktes och drefvos in mot djup i hennes inre, dem hon
annars ej visste af?
Men elden fladdrade så muntert röd i mörkret och gjorde
den lilles hufvud så rödt och vackert, och fårskinnet
omkring honom blef som en skiftande och grann skrud, och
öfver honom glimmade takets bjälkar fram ur den oroliga
skuggan. Inne under glöden hvälfdes lysande gångar för
gamla muntra sagor om lycka och äfventyr, och snart voro
hennes drömmar där. Och hon kunde sitta gladare än
någonsin dessa nätter och sjunga sakta för sig själf och barnet och
vinden, tills ögonen blefvo tunga och svidande af värmen,
och hon gick till ro.
På morgonen var det oftast klart igen, bara en
grannare soluppgång än annars, med större och gulare brand,
men luften var kall och blekare blå. Djuren tvekade, innan
de gåfvo sig in under de droppfyllda gråa träden, och följde
hon dem, kände hon knappast igen skogen mer. De vissna
löfven lågo samlade i mattor, de röda fläckarna på mossan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
