Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
hade vuxit och bredde sig i fuktigheten som lefrad blod,
alla stammar stodo svarta, och där täcket glidit af de våta
hällarna, låg jorden svart i dagern.
Och ännu länge efter detta svällde bäckarna,
vattendraget nere i djupet dref stockar och bråte med sig, och
från trädhulten hade hökarna jagats fram och kretsade öfver
de öppna markernas ljung under gälla skrik.
Löfträden började också redan gulna litet och tecknade
sig i allt hårdare och skarpare strimmor i skogsdalen under
hennes fötter. Marit började längta bort från vallen, och
lurtonerna om kvällarna, som svingade sig ut ännu
skarpare och klarare än förr i den kalla luften, kunde bli
klagande långa ibland.
En dag kom/no småkreaturen hem tidigare än annars
och trampade i oro vid grinden, där felades ett får ibland
dem. När Marit gick ut att söka det, fann hon blott en
smula biod — björnen hade tagit det och burit det bort.
Den kvällen ropade Marit i luren:
”Tu li du öfver skog och snår!
Björn har tagit mitt vackraste får,
tar väl mer, om ej hjälp blir snar —
lillen längtar efter far.”
Svaret kom muntert nog:
”Skogen min är gräfd och fälld,
jag kan komma hvarje kväll.”
Och Marit beredde sig genast att ropa sitt tack för
hans tröst; det var den bästa, han kunde ge, ty det att
skogen var fälld, det betydde, att hans odling nu snart
var färdig, rötterna uppryckta, bara elden som återstod.
Och så kunde det plöjas på våren, det fältet, som de hade
gjort upp skulle bli för dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
