- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
103

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I Blå Skogen

af brännvin — Gud i himlen! Tolf män i vilda skogen.
och hon ensam!

De ropade råa ord, de bölade som djur, raglade fram
med sotiga armar utsträckta och smackade med sina röda
läppar.

Marit förstod genast allt, kastade sig om och sprang,
och i och med detsamma, i ett ögonblick af skrämsel och
smärta, fattade hon samman alla tankar, led sig in i dem
snabbt och djupt och sökte finna hvad hon hade att göra,
och medan blodet strömmade mot hjärtat och det slog svarta
blixtar för ögonen, tänkte hon:

In i stugan, om jag hinner för grinden, där spränger
de dörren, och gossen, hvem vet hvad de gör honom. Ut
i skogen, där hinner de mig, eller om jag kommer undan,
kan de gå in i stugan, och gossen är där! Nere på brinken,
om jag kan stöta i luren, det är det enda, kanske hör han
det, Nils!

Luren, det var hennes enda hopp, hon förstod det genast
och hade sin plan färdig. Det var att springa i en omväg,
söka narra dem på villospår ett ögonblick för att hinna
begagna luren och rädda sitt barn. Sig själf kunde hon icke
rädda, ty om hon hann fly, togo de stugan, och där var
barnet. Då var där bara ett att göra, hinna till luren och få
hjälp för barnet, med henne själf var det slut, icke att öda
en tanke på det!

Förbi grinden gick det, nedför backen, hennes hår slets
upp och sträcktes bakåt som lågor i blåst, pulsen vid
tinningen hamrade, om pannan värkte huden som under en
trång ring, hörseln spändes i ansträngning att förnimma
genom luftens brus i öronen — lika nära var det svarta
kopplet, tjutande och jagande marken gungade för hennes
syn, den vilda skogen sträckte händer fram att gripa med,
käftar att sluka med.

Nationallitteratur. 28.

97

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free