Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O’ -..O -...O-... O ... O-., o*-..O -O ...o-...o-..O -..••O-*..’
Per Hallström
medlidsam kärlek för, och det tycktes honom, att han för
alltid drog bort ifrån dem med sin hvita, sällsamma skatt,
som innehöll lösningen af allt, befrielsen från allt.
Nu var han nära sitt hem, nu såg han åt höger Mont
Oiiveto med sin krets af smärta cypresser kring randen och
cypresser i midten, som sakta böjde sina svarta toppar
samman under vindens hviskning. Den var som själfva dödens
tron; i planets gräs visste han att där växte tätt af
blekgula svärdsliljor, hvilkas kalkar i topparna gingo öfver i
mullfärgadt svart. Gick man där rundt omkring, rundt
omkring, syntes staden så fjärran mellan trädens stenlika
stammar och hårda sus. Men hans väg gick högre. Där låg
hans hvita villa och lyste af sol mellan mörka rankor, där
var han hemma, inne genom porten, och såg med ny glädje
hur vackert hans trädgård skulle le med blom och blad
mot det nykomna.
Han fick urnan uppställd på en marmorhäll under en
svartgrön järnek, så tät, att intet regn trängde igenom dess
rasslande blad. Sedan dröjde han ensam kvar med den.
smekte den med blicken och händerna och längtade att tränga
in i dess mening, förnimma musiken till kvinnornas dans,
känna stenen andas i sin famn. Som han visste sig osedd,
kysste han danserskornas fina, bakåtlutade hufvud, och som
han kände medlidande med deras frysande köld, virade han
blodröda klängrosor ikring dem. Det var underbart vackert
att se marmorn lysa gulhvit mellan deras blåaktiga skuggor;
det var som om rosornas doft gett det rus, hvari dansen
sväfvade fram.
Leonzino drömde länge under sin stilla lek; han var
lycklig, men skälfde ändå af längtan att komma ännu
närmare det väsen, som urnan gömde i sin lugna, ädla form.
i sin stenro, hvaröfver reliefernas stelnade vind gled fram.
i sin askas hvita stoft. Så tog han en stor glödande ros.
kysste den och lät den falla i urnans inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
