Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss döende nu är det en ny som stiger; det ger samma
ljud. Tiden är vinden, och den susar öfver vårt hufvud,
men skeppet, rör det sig fort som den? Står det ej alldeles
stilla, och vi tro oss blott fara, emedan skummet glider förbi?
Lefva vi, dö vi, eller är det allt en villa, den vi drömma
under suset om vårt hår? Nuet förstöres af fruktan, af
ängslan att något skall komma eller af hopp; men hoppet
framåt är oroligt äfven det. Blott det förflutna är helt ljuft
och stort och lugnt i sitt vemod. Se på de kvinnorna där
i stenen, du förnimmer rytmen i deras steg, men fotterna
röra sig ej, dräkterna falla ej, håret ligger ständigt likadant
de äro det förflutnas timmar, den oro som stelnat till
storhet och lugn."
Leonzino ryste sakta som i drömmen om morgonen, då
gryningsstundens lätta köld strök fram, doftlös och ren ur
sommarnattens ljumhet, och nästan väckte honom, så att
hans syn dallrade af stjärnornas bleknande ljus.
”Och den storheten och det lugnet har du nu, och du
är nöjd därmed? Du saknar ingenting, ångrar ingenting?”
Hon såg på honom, leende matt och mildt.
Han stod lätt framåtlutad, i en ställning af bönfallande
vekhet, händerna sträckta, blicken höjd — hållningen hos
en yngling, som känner glida ur sitt grepp en lycka, som
han icke nått och vet sig icke ha varit värd att nå, ett lif
han velat lefva, en sorg han velat brottas med. I hans
granatröda sidenrock brann ljuset varmt, så att själfva
skuggorna i vecken glödde; den bruna hyn glänste som
bärnsten under hans långa, lockiga hår.
Hon talade: ”Du har gett mig skuggan af lifvet igen
och med den skuggan af åtrå, skuggan af oro. När döden
kommer igen nu snart, skall den ge mig ett lätt lidande —
redan känner jag det i blomsterhjärtat.
Jo, jag saknar något, ångrar något. När jag ser dig
så skön, kan jag nästan minnas, hur det var att älska, känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
