Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt väsen gå upp i ett annat, smyga sig intill något. Det
var det enda, som gaf rikedom. Jag samlade icke nog däraf,
jag var trött och blind; det var så mycket, som icke nåddes
af min kärlek. Nu drömmer jag ibland om det, jag icke
gjorde till mitt, hvar sol, som förblödde utan att smekas
af min blick, hvart lif, jag gick stum förbi, hvar sång, jag
icke sjöng. Och jag tycker mig fattig och fryser af tomhet.
Långt varmare kunde jag ha bäddat omkring mig, långt
vidare kunde jag ha sträckt min famn och min blick. Jag
kunde ha varit större. Blott så samlar man ur det
förgängliga, blott så får man den skönaste ro.
Nu är det snart slut med rosens doft, redan klappar
dess hjärta saktare. Säg, hvad du mera vill!”
Leonzino sträckte armarna fram i smärta, och han
ropade i ett våldsamt skrik: ”Dig, dig vill jag ha, din kärlek.
Dina ord kyla, men din skönhet glöder och tänder. Jag
har aldrig vetat, hvad skönhet var förr. Dig vill jag ha i
min famn.”
Hennes blick blef vemodigt mild, men lyste klarare än
förr, bröstet häfde sig, och händerna slöto sig fastare kring
rosen, som för att skydda en sista lågas glöd.
”Men du har mig ju, du har mig ju i din kärlek. Du
famnar dig fast vid den form, som nuet gaf, emedan den
var skön, du har virat rosor om det evigt växlandes
för-stelning i det evigt sköna. Du har mig ju. Se dit ut!”
Och hon drog med sin hvita hand en krets framför sig,
och Leonzino vände sig och såg.
Där låg Florens i det gulnade, varma ljus, som dagen
ger, innan den dör, långt skönare än förr, ännu mer blomlik
än förr. Ett galler af lätta moln låg framför solen, och
strålarna spändes som breda, dallrande, klingande strängar
från den blåa toppen af ett berg ned öfver dalen, och mellan
skuggornas svartaktiga silfverglitter lyste smärta torn och
människors leende boningar. Kullarna buro skarpt lysande
8- — Nationallitteratur. 23.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
