Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig ur brädet — hvem kunde ha anat det, när ni som blyg
yngling kom till Salamanca och vi lärde er att knäppa på
gitarr och sjunga en seguidilla eller öfvade den nyaste
italienska stöten med er?”
Don Juan kunde icke påminna sig, att hans värd haft
någonting att lära bort i den vägen, men han brydde sig
icke ens om att småle öfver hans skryt. Han lät sina trista
tankar flöda öfver, efter han nu bragts in på spåret.
”Ah, Don Manuel,” utbrast han, ”ni har icke i hela er
samling ett mynt så litet, att det svarar mot allt det där.
Flamländskorna gråta på det obehagligaste sätt, när man
lämnar dem, och fördärfva kring ens hals de vackra spetsar,
man köper där i landet, tyskorna tala i strupen ett det
svåraste språk och vilja att man skall svära dem evig trohet
på det, milanesiskorna äta stekt småfisk, som man tröttnar
på, bolognesiskorna dö för en eller stämma möten vid ett
par afskyvärdt lutande torn, romarinnorna ha grofva röster
och hänga en så full med amuletter som en fisk med
fjäll, och neapolitanskorna tro, att man har onda ögon, så
snart man betraktar dem på sned. Beträffande våra egna
- ja förlåt, jag vet icke från hvilken stad er senora är,
men låt oss ta dem så där i allmänhet — har ni märkt,
att de vilja man skall upphöra att äta och således magra
af kärlek? Och så dessa evigt samma talesätt, de äro så
obeskrifligt mattande. Alltid skall man förvånas öfver solen
’är det morgonrodnaden, som möter mig, efter jag märker,
att allt, hvad jag förut beundrat, bara var stjärnor, som
slockna nu; hvad är det för glans, som så obarmhärtigt
förbländar och sveder mig?’ Och så vidare! jag försäkrar
er, Don Manuel, man blir trött på dessa otaliga soluppgångar,
och som ni vet, förkyler man sig lättast vid den tiden af
dygnet.”
Don Manuels små ögon glimmade och kilade af och an
som löjor i vattenbrynet af lystnad och nyfikenhet efter alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
