Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■0‘ s,.Q •...O –.. 0 »-..•Q Q .. O’-.’ O; . O –-. O.,
ett triumferande leende mot hvarann och kommo ihåg, att
de icke träffats sedan den kväll, då de just talat allsköns
dåraktigheter om honom.
Hvad var det, som kom deras leenden att stelna och
den naturliga ljusa stoltheten inför en afhållen väninna och
medtäflarinna att bli hård och kall? Öfver hvars och ens
öra, inbäddad i det mörka håret, så att den blott halft
lyste fram, satt en stor och praktfull rubin — den var det
första som mötte deras blickar. Där stodo de stumma,
öfver-fyllda af tankar, och i och med detsamma kom en pedantisk
gammal narr, Don Eugenio de Figueroa, och märkte, äfven
han, de trenne rubinerna och fick från dem idén till en fadd
och samfälld artighet.
”Sköna gratier, hvad är det jag ser,” utropade han,
”hvad betyder detta syskonmärke? Är det ett bi, som tagit
er för blommor och stuckit er — lyckliga bi! — eller är
det trenne eldkol från Vestas heliga altare? Betyda de,
att all suckan och jämmer studsa mot edra hårda bröst?”
Lyckligtvis, om man i denna situation kan tala om lycka,
drog Marcelas moder henne härvid i armen för att
föreställa henne för Don Juan. Denne förstod smidigt att under
sin hänförda komplimang föra henne något afsides, så att
de kunde växla ett par ord.
”Ni har bedragit mig, Don Juan,” sade hon mörkt.
Det var allt hvad hon tordes säga, ehuru hon skulle velat
stöta ner honom för att hämna sin så grymt sårade fåfänga.
Och på hans oskyldiga blick, antydde hon : ”Rubinen,
klenoden utan make.”
”Ah,” Don Juans blickar lyste och smekte, ”jag har
inte bedragit er, som ni tror, Dona Marcela. Jag ville endast
straffa er litet för ert förakt, innan ni sett mig, för de ord
ni sade i trädgården. Men kärleken bröt udden af min
hämnd. Er rubin, Marcela, ni hör hur jag svär det, är äkta.
De andra äro eftergjorda.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
