Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Don Juans Rubiner
fortfarande medelstora staden i riket Granada. Han var
äfven fortfarande på väg till sin hemort, Sevilla, för att
börja ett nytt lif där. Han lyssnade till trampet af Graceos
mula bakom sig och tänkte, medan den kyliga morgonluften
hven in i hans halfstöflar, på Don Manuels myntsamling och
lugna, lyckliga hedersmannablick, på Dona Marcela, Dona
Angela och Doha Silvia, hvilka för hans ögon redan nu ville
smälta samman till endast en figur med trenne rubiner.
”Detta är icke till att härda ut längre,” mumlade han, ”det
är, som jag sade, det är ett armt fält, jag har gett mig in
på. Om bara en af dem hade tviflat på det sista, jag sade
dem! Men de slöko det så ifrigt som karpar en bit bröd,
man kastar åt dem, och döko ned i djupet med det. Om
bara en hade tviflat, så skulle jag ha ansträngt mig att vinna
henne, hon skulle ha blifvit min konung Achila, och jag
skulle varit lycklig, ända tills hon blifvit min igen.”
Han fann luften grå och otreflig, trots det vackra vädret,
han stannade länge och såg på en blind tiggare, som med
en gosse vid fotterna åt lök och bröd och tycktes njuta
mycket däraf.
”Graceo,” frågade han, ”kan du gissa, hvarför den
tiggaren är så lycklig?”
”Det är väl så hans fördömda vana, ers nåd,” svarade
denne förhärdade skämtare.
”Visst icke. Det är för att han inte ser, hur mögligt
hans bröd är. Pojken ser det och väljer bitarna och
kommer aldrig att bli så fet som han. Han får också tårar i
ögonen af löken.”
Efter att ha kastat till dem en slant, fortsatte han sin
färd, och mellan herre och tjänare utspann sig följande
samtal, utan att Don Juan vände sig om, eller att Graceo ett
ögonblick drog sin mun från dess stelnade kvickhet.
”Tycks det dig icke, Graceo,” sade Don Juan, ”att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
