Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
kappor, kyrkorna rörde sig också och gledo fram öfver
grafvarna — då hade jag lätt att se poesi äfven i denna natur.
Jag lärde mig det så småningom äfven annars. Den
stora slätten, jämn som ett hvilande vatten, med
försommarens mjuka grönska öfver allt och själfva rymden icke
stor nog för lärkornas sång, med axknytningstidens skiftande
sidenglans efter vinddragen, med syrsornas eviga kvitter på
de bara, blanka stubbfälten, gaf mig stämningar påminnande
om hafvets. Den gaf intryck af oändlig tid, af förgängelse
som ständigt dör och står likadan igen; jag såg släktenas
plogfåror krusa den i vågor, såg deras tysta skeppsbrott
och lyssnade efter deras stumma hvila inom de små
kyrkogårdarnas murar.
Huset, där jag bodde, låg midt i slätten på en liten
höjning. Det var en stor tärning af sten med fönster och
blindfönster i täta rutor, i hvilken det icke lyckades mig att
se annat än prosa, öfverst var en lanternin som gaf ljus
åt en stor hvälfd sal genom båda våningarna, och däruppe
ifrån var det man kunde se alla de sju kyrkorna, af hvilka
en var rätt nära. Nedanför huset låg trädgården innanför
en trädhäck, stor och som ofta litet förfallen. Åt andra
sidan fanns en tämligen brant höjd, där det fordom måste
ha legat ett lusthus. Den kallades som många andra ”Floras
kulle”, och där brukade jag ligga och läsa Keats och
dessemellan slättens och lugnets poesi.
jag var i den ålder, då man lättast om också icke djupast
sjunker in i dikt och natur och har svårast att finna sig
till rätta med människor — ifall man har något af
egendomlighet hos sig. Man stöter emot på alla håll, man
föraktar alla former och lider af att icke behärska dem, man
är anfallslysten och sårbar, hänförd och misstrogen. Man
är rikare än andra tro, men allt guldet är omyntadt och går
icke i rörelsen ännu; man tror också andra vara fattigare än
de äro. I sällskap är man som tranan hos räfven med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
