- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
150

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tid. Hennes lyckliga ögon glänste af förnöjelse att
enformigheten var förbi.

Där hon kom genom den höga hvälfda salen, som
liknade en liten kupolkyrka, gaf hon mig, jag visste icke
hvar-för, genast ett intryck af att så måste den döda ha sett ut,
när hon lyste i solen, och att äfven för henne väntade ett
tidigt slut. När hon så räckte handen med en nigning af
vana och ett tveksamt skratt, plånades intrycket ut, allt
allvarligt vek undan för en blid munterhet, den hon förde
med sig och liksom tycktes skaka från hufvudet som
dagg-eller regndroppar — hon var ett barn som gjorde en glad
att se, ingenting annat. Vi blefvo icke vidare bekanta, men
jag skämtade gärna med henne; hon hade den fullkomliga
frihet från egenkärlek som äfven i fråga om barn är
nödvändig, för att skämt skall vara odeladt behagligt.

Jag lefde mitt lif af läsning och drömmar, hon sitt af
luft och ljus och rörelse, lika omedelbart som en sländas,
lika tanklöst kanske, lika nyckfullt och vackert. I sin
sorgdräkt påminde hon mig verkligen om en sorts sländor jag
sett fladdra öfver ån med mjukt sammetssvarta vingar, som
på ett vemodigt sätt stucko af mot den smärta och lysande
kroppen de buro. Saknaden efter systern var längesedan
öfver hos henne; man märkte heller icke längre ett spår
af den skräck, den plötsliga skugga, som döden måste ha
kastat äfven öfver hennes lif. Hos familjens äldre
medlemmar märktes den väl. Den kom igen och igen, tyst och
plötsligt, utan att behöfva ord att meddela sig från den ena
till den andra, tätt i spåret på ett leende, snabbt som ekot
efter hvardagsbestyrens fotsteg. Jag märkte att man undvek
att taga vägen genom salen, där hennes dans och skratt dröjde
kvar i det genljudande rummet och hotade att väckas, om
det låsta pianot blef rördt. Mest ville dylika hågkomster
manas fram af glädje, liksom enligt sägnerna de hädangångnas
andar bli synliga i plötsliga ljusintryck, när man står i dunkel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free