Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
tänka detsamma som hon och hon alltså hade att värja sig
för deras anade medlidande.
Omsider började de båda unga att hålla af hvarann.
De visade det icke med ord eller min, snarare blefvo de mera
främmande och nästan buttra i sitt sätt. Hvar och en bar
på sitt i ett slags ängslan, som blef skyggare och stoltare,
allt som känslan växte inom dem. Hvarför det skulle vara
så, gjorde de icke klart för sig i tankar, lika litet som
hvarför molnskuggan kom med vind och köld; den var där,
och man svepte bara dräkten tätare om sig. Rannsakade de
sitt inre, tycktes det dem, att en kärlek, nog djup och stark
att gå upp mot deras egen, knappt kunde träda den till
mötes, det var lika omöjligt som att storm skulle blåsa från
två håll. Redan genom att mäta sin ovärdighet fann hvar
och en, att han ej hos den andra kunde stå så högt som
han skattade honom, och med mindre äkthet i svaret än i
ropet skulle ingen ha velat låta sig nöja. Flickan fann också
sin fattigdom stå hindrande i vägen för blotta tanken på
ett giftermål.
De voro för resten lyckliga nog bara öfver att lefva
vid hvarandras sida och låta arbetet fylla dagen med
samvetsfrid. De skulle länge knappt tänkt på att begära något annat.
Icke heller skulle mannen velat göra sin mor emot, som
icke önskade någon sonhustru alls i huset. Hon var sjuk
af ett frätsår i bröstet och visste sig ha föga tid kvar. Den
skulle hon ha ostörd och känna sin vilja härska stark och
fast, tills stunden var inne för den att vända sig bort och
brista hop. Hon såg lifvet mörkt men modigt an och ville
icke ha någon glädjens förklädnad öfver det. Det fick leka
vidare efter sin art, när hon var gömd, men själf ville hon
slippa le och förvrida munnen mera, när hon klart visste,
hvad sådant var värdt. Hon tyckte bra om Ingert just för
hennes tysthet, den hon trodde bära på samma köld som
hennes egen, och var vänligare mot henne än andra, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
