Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O ’ -.. o -...O -... o ... o -.. O’ -..-O • 0 0 - o.
hand har aldrig tänkt annat än högt om mig. Annat än jag
kan ge har han icke begärt — mitt lif skall han få. Det
andra må vara dödt. Det kommer att ligga så långt borta
från mig, och vägen dit blir ändtligen stängd.”
Och hon tog mot hans anbud, och när tiden var inne
blef hon hans hustru. Hon tedde sig som sådan likadan som
förut, lika allvarlig och lika tyst. Många trodde henne stolt
öfver sin plats, men som det passade hennes stilla och
värdiga unga väsen väl, aktade man henne icke mindre därför.
Till hennes hemort nådde budet först månader därefter.
Gabriel hade hela tiden varit rastlös och orolig, utan
att någon vetat hvarför. Att sitta och rufva öfver förlorad
lycka låg icke nära för honom. Det var icke heller folkets
sätt att fatta lifvet. Man kräfde mycket af sig själf, och
räckte det ej till att ge lugn, kräfde man mera och tvang
sig fram. Det gjorde Gabriel också. #
För att finna på något att uppta tiden med, då
vinterarbetet skulle lämna mycken sådan öfrig, fann han på att
bygga till sin gård, ehuru den redan var honom för stor.
Sådant onyttigt öfverflöd var lika litet då som nu ovanligt
däruppe, och undrade någon öfver hvarför han i
ensamheten gjorde så, stannade de vid förmodan att han kände det
svårt att bo kvar med minnet af modern i huset. Själf lät
han den förklaringen gälla för sitt. Han tog ogärna hjälp
i anspråk och hämtade ensam hvar stock ur skogen. Där
hörde han hvart yxhugg mot den frusna veden, skärpt af
luftens köld, slå tillbaka djupt ur bergen och släpans kedjor
rassla därinne. Det var då som om, jämsides med hans
bygge, ett annat företag växte upp i det för människors
blickar dolda, lika hemlighetsfullt och okändt till syftet som
hans, men större och väldigare, liksom allt är större bakom
det ovissas port.
Ibland tänkte han efter: ”Jag har låtit lyckan gå ifrån
mig, och nu bygger jag för den det som alltid skall stå tomt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
