Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var icke ensam där; allt hvad han kräft och icke fått af
lifvet var med honom. Den tysta kvinnan som ägde hans
själ och icke ens ville sänka sin blick till den, där såg hon
mot honom klart och djupt och strålande, där talade hon.
Där gräto och jublade de båda två. Där var förtrollningen
emellan dem häfd, där skulle lifvet börjas. Men där var icke
färdigt för detta än; högtidligt och ljust skulle det tas emot.
Alla planer, dem han icke fått fullborda, utan lämnat efter
sig att frysa, likt ofödda själar, nu blefvo de till. Mycket
vackrare, än han någonsin sett eller drömt det, formade
sig under hans kärleksfulla arbete det husgeråd som skulle
fyllt kamrarna; det blef lysande och rikt som trollens skatter,
trollen som började sitt bygge järns med hans. Ett efter
ett blef det färdigt, och hvar gång gladde de två sig som
barn däröfver och beundrade det länge tillsammans. Bäst
de höllo på därmed, kunde en del af verket förrinna ur hans
grepp och vara borta, eller hela platsen emellan dem stå
tom. Det förvånade honom aldrig. ”Det är nog så med
lyckan,” tänkte han, ”full och hel håller man henne icke lätt
fast.” — Ännu bättre behöfde det för resten göras för att
vara godt nog åt henne; tid fanns det öfverflöd af. — ”Om
igen och friskt mod! Det är en så kär och välsignad möda.”
Och utan att tröttna började han i drömmen sitt arbete
på nytt.
Han satt stilla och leende, och det lyste i hans ögon
af speglade bränder. Aldrig blef tiden honom lång till
natten.
Men hvar morgon, då han mötte Ingert, riktade han
mot henne en snabb, kräfvande och frågande blick: Skall
det icke komma snart? Minns du hvar vi voro? Ehuru hon
vände sig bort, såg han, att den träffade, att en blek glimt
for öfver ansiktet, och att handen ryckte till i en strax
hejdad rörelse uppåt.
”Jag pinar henne,” tänkte han; ”hvad nu orsaken är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
