Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Stumma
"Så går jag," svarade hon. Och snabbt men ändå
liksom icke förd af egen vilja, utan af en okänd makt,
försvann hon in i huset.
VIII.
Gabriel hade vikit undan till drängkammaren, för att
vara så långt borta som möjligt; han var ensam. Där brann
ett litet ljus, men natten låg mörk in genom rutorna. Det
var kallt och ödsligt.
Han satt på sin säng och tänkte på detta, och hur hans
år hade gått, och han frös. Han längtade efter, att man
skulle vara färdig, så att han kunde gå in till kökshärden
igen. Där kunde han kanske få sina tankar tillbaka och
vara nästan lycklig, medan helgdagsmorgonen skred framåt.
Då hörde han hennes steg och kände igen dem.
Han visste genast, att det gällde honom, och han tänkte:
Nu kommer hon för att tala till mig, man har tvungit henne.
Det kan bara vara om ett. Att jag skall gå, att jag inte får
stanna här. Det är det alltså, jag har väntat på ett helt år.
Visst måste jag lyda, men hvad har jag sedan i världen?
Och han satt orörlig kvar med blicken spänd mot dörren,
halft i fruktan, halft i triumf. Nu kom ändå den lön han
tjänat för, fast så arm, att han måste le åt den. Nu skulle
han dock finnas till för henne! Som människa mot
människa skulle han stå inför henne till sist, innan minnet blef
ensamt kvar.
Hennes hand var på låset. Dörren öppnade sig och
slöt sig igen. Men Gabriel satt likadan.
Hon skall få jaga mig dän, tänkte han. Icke ett af
hennes ord skall jag spilla bort. Det äro de för dyrbara till,
efter det är allt hvad jag får. Jag har väntat länge nog
på dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
