Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
Hjältar, stormande kring jorden,
sökte fåfängt med sitt svärd
lyckan, som är denne vorden
kamplöst på hans dunkla färd.
Och jag ler, då jag dem svarar,
som i trotsig vår jag lett,
och som nu min sång förklarar:
af ett under är det skedt.
Där jag lopp min skalkhets vägar,
högg mig lyckan i mitt skört,
där jag drack min ampra bägar,
göts den full med ljuflig vört.
LÖSKEKARLARNES SÅNG.
Vid Fridolins bord satt en dag en främling som högt
ärad gäst. Han var reslig och smärt med goda och
flammande ögon, hans hy var mörk af mycket vägfarande, men
i uppsyn, dräkt och hållning såg han ut som en adelsman.
Få visste, hvem han var och hvarifrån han kom, men de
som kände något om hans öden älskade honom. Man sade,
att han var bland dem som kommit längst i konsten att
bruka motgångarna till själftukt och själflöje.
Han stod upp och sade: ”1 din lustgård, Fridolin, har
jag diktat min och alla rättsinniga löskekarlars sång; nu
vill jag sjunga den.” Och alla, som voro i salen, lyssnade
med bifall, medan den löse personen sjöng i högmod, harm
och glädje.
Nu äro mörkrets fasor öfvervunna,
nu kan jag le, ty jag har skådat döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
