Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det lätta bladet var min lefnadssaga.
På oskuldshvita pannan ödet skref
ett sällhetslöfte, ett bedraget hopp,
och vigde offret, lekande, åt döden.
Paus.
Hans trohet lefde icke ut den svaga,
nybrutna ros, min kärlek honom gaf.
En enslig dufvas klagan är mitt lif —
en stjärna fallen från sin egen himmel —
en enda ohörd, lång, oändlig dödssuck.
Stiger opp.
En outsäglig ångst mig fattar — jagar
mig härifrån. — Ha! — lefvande begrafven
jag tycker mig i denna borg. Luft — luft
mitt arma hjärta vill. Och ingen stjärna
mig lyser. —
Fly? — Hvarthän? —
Till dig, min far!
Olyckan är ett släktband, varmare
än glädjens, starkare än själfva blodets.
Till dig jag bär min onämnbara smärta, — —
och då du spörjer mig: ”hvar är din älskling?” . . .
Hon betraktar ringen och brister i tårar. — Med half röst.
Han är borta, som en dröm förjagas
ur vårt hjärta, när det börjar dagas
och dess bilder emot himlen fly.
Han försvunnit, som en stjärna seglar
öfver bäcken, i dess glas sig speglar
och blir bortskymd af en aftonsky.
Han är borta — som en lösryckt bölja
flyr, dit ingen dödligs blickar följa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
